Om Suleymans föräldrar inte hade ljugit så mycket hade han kanske inte skvallrat. Han hölls utanför, han fick inget veta, han ansågs inte förstå – undra på att han sökte sig till annan trygghet. Det råkade bli Khadaffis agent som fångade upp honom Man söker gemenskap och trygghet, mentalt alltså. Och barn söker vuxnas uppmärksamhet och blir glada av att bli behandlade som vuxna av vuxna. Då vill de gärna visa sin tacksamhet för att de blivit tagna på allvar. De behöver bli respekterade, de kan så mycket mer än man anar. Han blev dubbelt sviken, först av pappa, sen av mamma som bara drack. Han var så sårbar då.

I Libyen, efter Mohammar Khadaffis gröna revolution, föds en pojke, Suleyman, son till sin 16-åriga mor och sin vuxne far. Suleyman kickar fotboll med kompisarna och badar i Medelhavet, ett barn som alla andra. Det som gör Suleymans historia unik, är hans föräldrar och deras roll i motståndsrörelsen i Libyen. Ett engagemang som i allra högsta grad går ut över deras son.

Ingen i världen är en historia upplevd och berättad ur ett barns ögon. Frågorna kring världen, Libyen, kompisar, föräldrar och vuxnas beteenden får inga svar i texten. Istället beskrivs den verklighet som ett barn som hålls utanför upplever, en verklighet fylld av sökande efter bekräftelse, förståelse och kärlek.

Suleymans mor har alkoholproblem, hon är ständigt påverkad när hans far är bortrest. Pappan är försvunnen i långa perioder och drivande i den libyska motståndsrörelsen. Deras hem är en bas för alla de män som kämpade mot Khadaffi i det fördolda, och en efter en av pappans vänner råkar ut för säkerhetspolisen. Den 9-årige pojken hålls utanför allt, får inte svar på sina frågor, blir inlåst på sitt rum eller utskickad på gården för att leka. Suleyman får inte prata med någon om det som händer, inte berätta, han måste bevara hemligheterna. Han tvingas ta en vuxens ansvar för något som han inte förstår.

Det är fängslande och intressant att få ta del av en sådan främmande verklighet ur ett barns ögon. Det är lätt att ta förgivet att ett barns värld är så mycket lättare, att det inte behöver fatta svåra beslut eller se på världen med vuxna, präglade och förstående ögon. I Ingen i världen slår hål på den missuppfattningen. Och den gör det med kraft.

Recenserad av Amanda Broman

Uppsköljda på Alaskas vindpinade kust har 3,5 miljoner jiddishtalande judar i över 60 år skapat sig en fristad på tundran. Tills nu, det temporära federala distriktet Sitka är på väg att upphöra. Återigen hotar diasporans vindar att sprida dem över världen. Det är scenen i Michael Chabons kontrafaktiska historia. Och det är ett vidunderligt landskap som målas upp. En skitig, hårdkokt storstad där det i verkligheten bara finns ett litet fiskeläger. En plats, inte helt olik de palestinska flyktingstäderna i Libanon där det tuffaste maffiagänget är en chassidisk sekt. Där man äter sena måltider på Polar-Shtern Kafeteria. Där gränsmaven hjälper de rättrogna att lura gud genom att skapa fiktiva rum genom att dra trådar mellan telefonstolpar. Mitt i allt detta står Meyer Landsmann, frånskild, alkoholiserad noz (näsa, det vill säga jiddishslang för detektiv) och ser likgiltigt på när hans värld håller på att gå under. Men så har någon fräckheten att begå ett mord på det ungkarlshotell där han bor. Offret, en schackspelande heroinist som i ungdomen ansågs vara en möjlig messias hittas avrättad med en kula i nacken på sitt hotellrum. Som med en döende mans sista krafter bestämmer sig Landsmann för att, mot sina chefers vilja ta reda på vem och varför. Och plötsligt står han med ett nystan där trådarna leder till såväl hans egen familj och bibliska profetior som storpolitiken i Washington DC och Mellanöstern.

Man kan läsa Chabons roman som en välskriven deckare, eller som en kontrafaktisk historia vad som skulle ha hänt om USA hade tagit emot de judar som var på flykt undan Hitler. Om de hade hänvisats till en frusen plats vid polcirkeln. Om Israel hade kraschat innan staten hade fått vind under vingarna. Men man kan framförallt läsa den som en berättelse om hur sekulära, rationella krafter måste stå emot religiös fanatism och fundamentalism.

Recenserad av Fredrik Jansson

Kulturimperialism på svenska

Mikael Niemi
Mannen som dog som en lax
Norstedts förlag, 2006

På ytan är Mikael Niemis nya roman Mannen som dog som en lax en ganska ordinär svensk deckare. En pensionär på landsbygden hittas mördad och stympad i sin säng. En storstadspolis kommer för att ställa saker och ting till rätta. Så långt är allt välkänt. Så har det sett ut sedan Maria Langs 1950-tal. Men under den banala ytan växer en större historia fram, en historia om kulturimperialism på svenska. En historia som börjar med ett kritstreck på en karta 1809 då kungariket Sverige och tsardömet Ryssland drog den nya gränsen rätt genom Tornedalen och skapade en kultur som mödosamt har trängt upp som ett ogräs i utkanten av den stensättning som är den svenska nationalstaten. En kultur som cirklar runt det tornedalsfinska språket, meänkieli. Det är en historia där kungamakten 1888 beslutade om statligt finansierade svenskspråkiga skolor i Tornedalen. Inte för att utbildning ger utveckling. Utan för att vara ett bålverk mot ”fennomanerna” på andra sidan ryska gränsen. För att bekämpa det som inte passar in i den enhetssvenska ramen.

Tornedalens historia är en historia av kulturellt förtryck. Skolbarn som fick stryk i skolan för att de talade meänkieli. Skolbarn som växte upp och bestämde sig för att inte lära sina barn sitt språk därför att de fått lära sig att det var en ordfattig rotvälska. Barnen skulle bli ”halvspråkiga”. Nationalstatens apologeter kommer snabbt att säga att det inte fanns något formellt förbud mot att tala meänkieli. Sverige är ju trots allt inget Turkiet. Och det kanske stämmer. Men det behövdes knappast heller i ett samhälle där alla myndighetspersoner från folkskolelärare till tullare till präst predikade svenskhetens lov och meänkielis underlägsenhet

Detta är också min historia. Mina rötter finns i byar och orter med exotiska namn som Laitamaa, Tärendö och Pajala. Rötter som förnimms genom smaken av hjortron, torkat renkött och kaffeost. Rötter som förnimms genom ljudet av farföräldrar som obehindrat och ibland omedvetet växlade mellan svenska och meänkieli. Rötter som förnimms av ljusa sommarnätter, kliande myggbett och heta bastubad. Men det är också rötter som döljs när namn ändras från Erkki till Erkén (som i min farmors släkt) eller från Waaranperä till Östros (som i Thomas släkt). Dom finns där, binder mig samtidigt som de är oändligt svåra att blottlägga eftersom språket saknas. Jag, liksom mordoffrets systerson, frågar mig: ”Hör jag hemma här? Är jag en del av detta?” Någon generation till i Svealand så är rötterna dolda i obördig jord. Döda. Avhuggna. Mina barn kommer inte känna dessa rötter. De kommer inte att suga upp näring genom dem.

Om allt detta berättar Mikael Niemi. Och det är en berättelse som är värd att berätta. Den berättar om hur vi alla blev svenskar. Inte naturligt och självklart. Vi blev det genom beslut och diktat ovanifrån.

Recenserad av Fredrik Jansson